Keira Knightley behärskar övernaturlig tankeinsättning?

Det var ett tag sedan jag skrev här nu, och till eventuella läsares förtret (eller jubel) kommer uppdateringarna under den närmaste framtiden att bli ganska få, dels på grund av att jag tappat intresset en aning, dels eftersom jag har saker framför mig som är viktigare. Men jag låter bloggen ligga uppe fortsättningsvis. Vem vet, kanske glider man hux flux in i en fullkomligt manisk period där kreativiteten sprudlar, idéerna tycks oräknerliga och författarlusten står i ljuvlig blom.

Varför denna rubrik? Jo, jag läste något skrattretande förut, närmare bestämt i den av Aftonbladet publicerade tidningen Punkt Se (som man får gratis på stan). Då jag alltsomoftast har kvinnovarelser i tankarna kunde jag inte undgå att lägga märke till en notis om den vackra skådespelerskan Keira Knightley. Tydligen har hon nu, av brittiska Daily Mail, blivit anklagad för att ljuga när hon uttryckt att hon inte har några ätstörningar, och den engelska tidskriften hävdar vidare att hon är en dålig förebild för unga tjejer eftersom hon är så smal*. Just det sistnämnda reagerade jag på. Daily Mail anser alltså att en enskild individ genom sin fysiska karaktär eller annat kan skapa negativa självbilder och ideal hos andra. Hur skapar vederbörande dessa föreställningar? Genom luftburna smittämnen? Hjärnkirurgi? Övernaturlig tankeinsättning?

Absurt är bara förnamnet. Har inte varje människa har ansvar för sitt eget beteende, och bara det? Naturligtvis är det så. Keira Knightley ansvarar inte för att vissa tonårstjejer utvecklar anorexi av det enkla skälet att det inte är hon som ligger bakom deras destruktiva tankeprocesser, utan tonårstjejerna själva. Något så elementärt kan en treåring förstå! Det finns idag inte ens specialister som kan skapa exempelvis normer hos personer utan att dessa människor, i alla fall på något vis, själva styrt uppkomsten av normerna i fråga. Därmed kan vi konstatera att om Petter, som alltid feltolkar yttre stimuli och således tror att när en asiat kommer gående ska han sätta ett gevär mot sin egen tinning och trycka av, verkligen skrider till verket så är det inte den förbipasserande asiatens fel! Att Keira Knightley skulle rätta sig efter denna risk för undernäring hos andra just för att vissa journalister tror på övernaturliga fenomen (!) är sanslöst.

*Tidningen uttrycker inte att Knightley genererar tankar hos unga kvinnor utan deras medverkan, men jag kan inte tolka det annorlunda. Jag menar, om man ska lägga ansvar på en enskild för att andra far illa - vilket Daily Times i princip gör, om än implicit, gömt i andra ordalag - måste den enskilde aktivt ha medverkat till förfallet.

Sexköpslagen måste avskaffas

En av de mest sorgliga tilldragelser i modern svensk lagstiftningshistoria är 1999 års införande av sexköpslagen. Som första land i världen lät sig Sverige påverkas av extrema feministiska strömningar vars krav på jämställdhet dessvärre lutade åt det rakt motsatta, nämligen särsyn. Lagen är diskriminerande ur två olika aspekter: För det första illegaliserades köpandet av sexuella tjänster, vilket är en oförsvarlig frihetsinskränkning, för det andra kvarstod säljandet av dito tjänster som helt lagligt. Säljare och köpare fick alltså helt olika rättigheter så att den ena parten blev laglig och den andra olaglig. Sexköpslagen uppmanar således folk att begå brott, och försämrar dessutom sexarbetares möjlighet att få mat på bordet eftersom de inte kan arbeta öppet.

Jag skulle kort vilja behandla prostitution som företeelse. Det förfäktas hejvilt att det handlar om att sälja sin egen kropp, att sälja sig själv, något som används av motståndare som om det vore något negativt och framförallt utmärkande för detta yrke. Säg då vilka tjänster som inte innebär att man säljer sig själv? En lärare som undervisar om skånska kriget måste först och främst närvara fysiskt i klassrummet, därtill föra fram sin kunskap till eleverna och kanske hjälpa dem med det de inte förstår. En lastbilschaufför måste använda sina ben till att trycka på gas- och bromspedalerna, sina armar till att styra fordonet och inte minst sitt förnuft för att räkna ut hur han ska ta sig dit han ska. Detta innebär att man säljer sig själv, sin kropp, sina kunskaper, sin tankeförmåga och så vidare. Vad saken handlar om är alltså hur, inte om, man erbjuder försäljning av sig själv. Sedan vill jag också rentvå prostitutionen från stämpeln som mer eller mindre ett tvångsarbete. Fenomenet ”den lyckliga horan” ska inte överdrivas, men det problemet är inte specifikt för just sexuella tjänster. Den slitne gruvarbetaren, den understimulerade kassörskan, advokaten som ständigt förlorar sina mål, ingen av dem är nog särskilt lyckliga över sin situation. Vilket emellertid inte betyder att någon tvingat dem in i den.

Som nämnt är det också rimligt att anta att förhållandena för sexarbetare bara blir sämre av att köpandet av deras tjänster illegaliseras. Att ”gå på gatan” är för många helt borträknat, då konsumenterna många gånger inte vill utsätta sig för risken att bli upptäckta. Rädslan från köparnas sida försvårar arbetet för de prostituerade och får beklagansvärda konsekvenser för de av dem som verkligen kämpar för att få ihop ekonomin. Missförstå mig inte, jag vill inte ha fler gatflickor utan färre. Tveklöst är det riskfyllt att som prostituerad gå omkring i stadsmiljöer långt efter mörkrets intåg, så för all del, inrätta verksamheten i säkra och trivsamma lokaler som konsumenterna får besöka. Men vad vi måste inse är att bara en legalisering kan göra en sådan utveckling mot bättre arbetsmiljö möjlig. Så länge sexhandeln tvingas verka i den dunkla periferin kommer vi ingen vart. Negligeras bör inte heller den psykologiska effekt det har på en individ att känna att vederbörande inte har ett accepterat och värdigt yrke; jag tror att just den frågan är väsentlig. Lyckas vi ändra folks attityder till prostitution är jag dessutom övertygad om att odrägligt beteende från kundernas sida kan minskas, och oftare leda till rättsliga åtgärder.

Staten ska inte förbjuda eller försvåra någon verksamhet som inte kränker människors rättigheter med hänvisning till att denna är farlig, provocerande, moraliskt förkastlig, dum eller vad annat man kan tänka sig. Personer som fyllt 18 år är myndiga i vårt land och ska behandlas därefter, eller för att slå an en vardaglig ton: Staten är inte din mamma. Så länge en handling mellan två eller flera vuxna människor bygger på samtycke ska den vara tillåten. Låt mig avslutningsvis beröra två saker. För det första har det ju framförts krav på statliga bordeller, och även om det väl knappt behöver nämnas är jag som liberal naturligtvis helt emot detta, eftersom sexuellt umgänge inte är någon rättighet. För det andra, gällande attityder: Det fokuseras oftast på kvinnor när det gäller prostitution, men jag ser gärna en ändring av allmänhetens inställning till manligt sexarbete, så att detta också blir vedertaget. Utan tvekan finns det en efterfrågan och säkerligen också många män som kan tänka sig att jobba som prostituerade. Personligen har jag dock (dessvärre?) inga planer på att ge mig in i branschen!

Wild´n Fresh överväger nedläggning

Ibland blir jag bara sådär mållös. Ni vet. Man är liksom inte på det klara med vad man ska ta sig till; ska man skratta eller gråta, sitta still eller springa runt, kamma håret eller dunka huvudet i väggen? Alltsomoftast brukar det sluta med att man bara blir förbannad. Och det är jag nu. Som rubriken antyder har det anknytning till blockaden mot Wild ´n Fresh i Göteborg.

Enligt GP har restaurangfacket i veckan satt in en "oberoende" utredare, advokaten Toivo Öhman, för att undersöka ifall ett kollektivavtal skulle ge personalen bättre villkor än de nu har. Rapporten kom i förrgår och visade entydigt att så var fallet. Samtidigt har restaurangägaren Sofia Appelgren själv anlitat en utredare som givit rakt motsatt besked, nämligen att de anställda tjänar på att vara utan avtal. Sanningen ligger nog någonstans däremellan. Låt oss ändå ponera att Öhmans resultat stämmer, förändrar det då situationen överhuvudtaget? Knappast. Om en fullfjädrad maffiaorganisation vidtar diverse motbjudande åtgärder för att få arbetsgivaren att skriva på ett avtal som ingen på arbetsplatsen efterfrågat har vederbörande, om så bara för markera sin intolerans mot behandlingen i sig, all rätt att vägra. Att från fackligt håll hävda att arbetstagaren inte bara har rätt att, om han vill, i det närmaste kräva att omfattas av ett kollektivavtal utan också nödgas till detta även om han inte vill det, är rätt extremt.

Ett av problemen med att vissa står utan kollektivavtal är konkurrensen, säger en av fackföreningens ombudsmän Maria Norrbin-Karlsson: "Vi har en skrivning i avtalet, att arbetstagare och arbetsgivare förväntas komma överens om en högre lön. Om man gör upp om sämre löner blir det en snedvriden konkurrens med andra arbetsplatser som vill ha justa villkor för sin personal...". Vad Norrbin-Karlsson kallar "snedvriden konkurrens" är i själva verket riktig konkurrens, sådan konkurrens som gynnar alla parter. Det finns inget tvång i att ta en anställning och är likväl frivilligt att förhandla om villkoren för densamma, varför dem som arbetar under sämre förhållanden än andra inom samma bransch måste ha accepterat detta. Det är också helt frivilligt att bestämma vilket företags produkter man vill betala för. Om vapenbutiken med lägst löner för de anställda också har det attraktivaste utbudet, köper man antagligen hellre sina vapen där än någon annanstans. Och det är absolut inget fel med det, tvärtom!

Men vad som kanske gör mig mest rosenrasande är det som egentligen förargat mig hela tiden, konfliktens segdragenhet gör emellertid att man blir än mer påmind om saken. Jag syftar på det otroligt kontraproduktiva i fackets agerande. Sofia Appelgren överväger nu att lägga ner restaurangen, varvid samtliga anställda kommer förlora sina jobb. Tidigare stod de utan kollektivavtal - vilket de inte hade det minsta problem med - om en nedläggning nalkas står de utan pengar till sin försörjning! Det enda Hotell- och restaurangfacket i slutändan har uppnått med sitt agerande är alltså arbetslöshet. Hur går det ihop med målsättningen ”trygghet på arbetsmarknaden”? Fy fan, säger jag.

Ändring: Okej. Som jag förstår det, efter att ha läst lite, verkar salladsbaren bara ha haft en anställd. Urbota dumt av mig att inte känna till det när jag skrev ovanstående. Hursomhelst förändrar det inte min ståndpunkt, så jag låter inlägget finnas kvar som det är.

Det är irrationellt att tro på Gud

Man hör med jämna mellanrum följande replik från troende individer: "Beskyll mig inte för min oförmåga att bevisa Guds existens, så länge du inte kan bevisa att Gud inte existerar!". Enligt dessa personer är det den negativa parten - han eller hon som inte från början hävdat att ett visst förhållande råder - som har uppgiften att vederlägga en utsaga, vilken som helst, även om den inte har stöd i någon empirisk observation och även om inte ett enda bärande argument finns för den. De tycker att båda parterna utgår från jämlika positioner. Jag tror de allra flesta inser att detta synsätt är absurt.

Om en kvinna säger till mig att det flyger uppstoppade höns runt mitt huvud kan jag hänvisa till verkligheten och säga att så inte är fallet. Då kan hon svara att verkligheten är bedräglig, att våra sinnen bara kan registrera en begränsad del av all information och därför inte märker av dessa höns, men att hon kommit till insikt om bland annat hönsfenomenet genom en bok hon införskaffat. Och eftersom det står i boken är det sant, menar kvinnan. Är det då min uppgift att, innan jag avfärdar hela alltet som nonsens, motbevisa henne? Naturligtvis inte.

En gammal juridisk maxim lyder "he who asserts, must prove". Det vill säga att den som fäller ett påstående om verkligheten är den som måste bevisa att påståendet är riktigt. Kan vederbörande inte göra det, står yttrandet på godtycklig grund och är ur förnuftsmässigt hänseende meningslöst. Att tro på Gud idag är alltså irrationellt, därför att det hittills inte funnits några tecken på gudomlig verksamhet i världen möjliga att empiriskt observera. Av samma anledning är det följaktligen helt rationellt att säga att Gud inte finns - vi har ju inte märkt av honom.

Nu är det jul igen

Som jag har längtat! Eller inte. Julen har blivit en urvattnad, falsk, intetsägande högtid. Inte längre firar vi att solen och värmen återvänder, att vi går mot ljusare tider (kanske även i bildlig bemärkelse). Det är istället den blinda konsumtionen vi firar. Julen är tiden då vi känner oss tvingade att visa hur oerhört mycket vi tycker om våra släktingar - som vi annars inte ägnar en tanke - genom att överösa dem med gåvor. Och mina vänner, vi kräver gottgörelse; får inte tant Krusidull sin julklapp blir det tveklöst ett jävla kackel. Andra av dessa förbannade måsten är att vi är tvungna att sätta upp stjärnor i fönstren, köpa julgran, baka pepparkakor, tända levande ljus, placera porslinstomtar överallt et cetera. Beteendet blir närmast sjukligt.

Det finns ett uttryck i stil med att "när man anstränger sig för att njuta, upphör njutningen". Möjligen stämmer inte detta i alla lägen, men där finns en rackarns god poäng. Varför inte ägna nästa års jul åt att koppla av att ta det lugnt på just det sätt du vill? Läs en bok, ät god mat, ta en promenad, gå på teater, gör vadsomhelst, men låt dig inte hindras av vad andra säger att du måste göra. Eller, det är självklart din ensak, men personligen tror jag att de flesta skulle må bra av att röra sig i den riktningen. Ni får inte missförstå mig, konsumtion är någonting utmärkt, ja helt nödvändigt för vårt samhälles fortlevnad. Bara man inser att utbudet på marknaden skapas av våra konsumtionsmönster!

För övrigt anser jag att Linda Rosing bör förstöras.

Liberalismen - en omänsklig idé för de rika?

Folk anklagar ofta liberalismen - och då särskilt nyliberalismen - för att vara en omänsklig ideologi, en ideologi som föraktar fattiga och gagnar endast de rika. Förmodligen har detta att göra med att den underkänner statliga ingrepp i ekonomin med syfte att tillgodose så kallade välfärdsrättigheter (eftersom den inte accepterar dessa rättigheter överhuvud). Därmed garanteras ingen ekonomisk eller social miniminivå för befolkningen. Beskyller man liberalismen för någon form av särbehandling är man dock antingen inte insatt i dess grundläggande premisser eller helt bakom flötet. Ingenting kunde nämligen vara felaktigare.

Kapitalismen, så ofta smädad av både intellektuella och allmänhet, utgör bara frivilligt utbyte av resurser människor emellan. Förekommer beskattning så inkräktar denna på former av sådana utbyten och insätter tvång i dem; löntagare tvingas exempelvis avträda delar av sin inkomst till staten. Mer kärnfullt uttryckt, skatt är stöld. Som nyliberal menar jag emellertid att viss skatt faktiskt är nödvändig, närmare bestämt den som bekostar det våldsmonopol som krävs för att upprätthålla människans rättigheter*. Och det viktiga i resonemanget är att alla människor har lika rättigheter, att ingen får ges rättigheter utöver de som andra har. Det sistnämnda vore moraliskt klandervärt.

Medför nyliberalismen att de rika blir rikare? Att inkomstklyftorna ökar? Så kan vara fallet. Men om jag gör en insats och någon känner för att betala mig stora summor för det, hur motiveras då att resten av befolkningen plötsligt får tvinga mig att avträda något av denna för att finansiera deras välfärd? Varför ska andra få skörda frukterna av mina ansträngningar, om jag inte vill det? Liberalismen har ingenting emot att människor går samman i kollektiv och hjälps åt på ett område, vilket som helst, bara det sker frivilligt. En liberal stat skapar inte rikedom. Inte heller en särskild fördelning av rikedom. Den sätter gränser för människors handlande och svarar med repressalier om dessa överträds - resten skapas helt frivilligt av medborgarna.

Således är det omöjligt att beskylla det nyliberala samhället, eller den nyliberala idén, för att gynna rika människor och missgynna de med lägre inkomster. De man kan rikta anklagelser mot är de enskilda medborgarna i detta samhälle, genom vilkas frivilliga val ett särskilt mönster har uppstått!

*Många nyliberaler menar att det går att avskaffa all skatt och finansiera våldsmonopolet utan tvång. Naturligtvis är jag öppen för det, men jag är lite osäker på om det kommer att fungera.

"Men det är ju olagligt!"

Jag är trött och grinig och det är snart jul, så jag orkar inte skriva något värst omfattande. Kom bara att tänka på hur folk ofta hänvisar till lagen som något slags absolut, som en måttstock för vad som är rätt eller fel. Denna inställning kallas med ett finare namn rättspositivism och är en sorglig företeelse. Låt oss dra en parallell till religionsfilosofin, inom vilken man ibland stöter på följande tänkvärda fråga: Är någonting rätt för att Gud vill det, eller vill Gud något för att det är rätt? En parafrasering applicerad på juridikens område skulle kunna se ut såhär: Är någonting värdefullt för att lagen befaller det, eller befaller lagen något för att det är värdefullt?

Om det förstnämnda är fallet, är värdefullhet ett föga innehållsrikt begrepp. Nej, varje lag måste upprätthålla något som från början är värdefullt om den ska vara giltig. Att vid ett lagbrott i dagens Sverige förfärat utbrista "men herregud människa, du bryter ju mot lagen, det är fel!" kan vara befogat, dock kan det lika gärna vara tecken på just rättspositivism. Jag menar att det är helt motiverat att köpa tjänster från prostituerade, bära vapen eller sälja knark om man av någon anledning känner för att göra dessa saker. Däremot är det alltid förkastligt att slå någon på käften eller med våld, alternativt hot om våld, tvinga någon att äta alldeles för många kanelbullar.

Var går skiljelinjen? Alltid och enbart vid förekomsten av reellt tvång. Ingen tvingar en glädjeflicka att erbjuda sexuella tjänster mot betalning*, och man tvingar ingen till någonting genom att bära vapen eller sälja knark till dem som önskar köpa detta. Detta är konkreta exempel på brott utan offer. Det är inskränkningar av - inte garanter för - den individuella friheten. Lagen ska skydda den enskilde mot andra människors våld, inte mot dennes egna handlingar och val. Så länge du inte hindrar andras fria strävan mot sina mål har staten har ingen rätt att säga åt dig vad du ska eller inte ska göra. Därför kan det vara helt befogat att bryta mot lagen.

*Jag är medveten om att arbetsförhållandena under vilka en del prostituerade arbetar kan vara oerhört betungande, och är som sagt emot allt tvångsmässigt utnyttjande av människor, oberoende av kön, etnicitet, sexuell läggning, social ställning, livssituation o.s.v. Jag betonar detta då somliga verkar ha en avsevärd förmåga att misstolka saker och ting.

Göteborgs ambulansverksamhet privatiseras

Styrelsen för Sahlgrenska Universitetssjukhuset har enligt GP bestämt att privatägda Ulfab ska ta över ambulanstransporterna i Göteborg efter kommunala Räddningstjänsten. Jag känner inte till underlaget för beslutet, men det borde handla om ökad effektivitet och i så fall är det ju bara positivt. Räddningschefen Nils Andréasson bekräftar det förstnämnda, varför hans reaktion på saken ter sig oerhört märklig:

"Fy fan. Jag är fruktansvärt besviken. Jag tycker vi har gjort vad vi kunnat efter vad SU beställt. Vi var kvar som enda offentlig entreprenör med tre privata och vi kan inte konkurrera på lika villkor. Denna gång kan jag konstatera att vi var 5-7 miljoner dyrare per år än de som vann."

Andréasson säger alltså att visst, jag vet att mitt företag slösar med resurerna, är sämre och mer improduktivt än vad som finns att tillgå, men det bekommer mig inte eftersom företaget ägs offentligt och därför alltid ska ha företräde. Ursäkta? Lever jag i Göteborg eller Pyongyang? Man börjar sannerligen undra.

Angående a-kassan

Regeringens planerade åtstramning av villkoren för a-kasseersättning har väckt ont blod hos många; bland andra facket rasar. Jag tycker det råder en viss förvirring i debatten eftersom man blandar ihop frågan om huruvida en sänkning av a-kassan är önskvärd, med frågan ifall denna åtgärd kan få fler i arbete. Vad vill regeringen? Jag tänker inte nämna allt här, men bland annat vill man

- höja avgiften med cirka 200 procent.

- ta bort möjligheten att få extra hög ersättning under 100 dagar.

- trappa ned på ersättningen över tid; under 200 dagar erhåller man 80 procent av tidigare inkomst, därefter 70 procent av denna.

- dra in a-kassan efter 300 dagar eller (om man har barn under 18 år) 450 dagar.

- ta bort möjligheten att som student få a-kassa efter avslutad utbildning.

Själv är jag emot offentliga försäkringar av principskäl, det är helt enkelt inte statens uppgift att tillhandahålla några sådana. Med andra ord, jag har inte mycket till övers för förslaget ifråga. Likväl är min mentala kapacitet större än den hos en flodhäst, varför jag begriper att regeringens förslag sannolikt kommer att utmynna i att fler söker arbete. Och tillsammans med förslaget om sänkt arbetsgivaravgift et cetera lär skapandet av nya jobb underlättas (då det blir enklare att anställa). Det är en fråga om logik, om orsak och verkan.

Hävdar man prompt att man "minsann inte kan förstå hur sänkt a-kassa har någon betydelse för jobbskapandet" gör man det troligen av ideologiska skäl. Låt oss gå till det extrema: Det finns ingen arbetslöshetsförsäkring. Den som är arbetslös får leva på socialbidrag. Om man förmodar att den arbetslöse då inte är nöjd med sin ekonomiska situation, vad måste vederbörande göra? Just det, söka jobb. Ju lägre ersättning den arbetslöse får och ju striktare förhållanden som råder kring detta understöd, desto mer benägen torde han eller hon bli att söka ett förvärvsarbete. Resonemanget är logiskt sett inte krångligare än att tre gånger tre är nio!

Givetvis kan man ha andra argument för att a-kassan inte borde stramas åt. Till exempel kanske man sätter den arbetslöses trygghet högre än hur många jobb som skapas, och anser att a-kassan är ett utmärkt instrument för att åstadkomma denna trygghet. Men det är som sagt en helt annan fråga.

Terrorfacket

Jag gillar idén med fackföreningar. Vid förhandling mellan arbetsgivare och arbetstagare blir den senare parten ibland svagare, varvid det kan löna sig att gå ihop och bilda en arbetstagarorganisation. Relationen parterna emellan ska självklart bygga på frivillighet och inte dirigeras av sådant som vår svenska medbestämmandelag. Sverige har tyvärr en märkbart skev arbetsmarknad till förmån för i LO ingående föreningar, vars jurdiskt understödda stridsåtgärder kan drivas mycket långt.

Ändå är jag förvånad. Hotell- och restaurangfacket har nu för all framtid bevisat vilka retarderade avskum dess personal består av, och hur rena terrormetoder tillåts råda för att styra företag med järnhand på ett synnerligen motbjudande vis. Jag syftar på den blockad som sedan en tid föreligger mot salladsbaren Wild `n Fresh i Göteborg. Ägaren, den 24-årige småbarnsföräldern Sofia Appelgren, ville inte teckna kollektivavtal eftersom hennes anställda ej varit intresserade av det. Hon har tidigare inte fått några klagomål rörande arbetsförhållandena. Hon betalar mer än avtalsenlig lön. Men facket nöjer sig inte.

Det är ännu oklart hur hårt detta kommer slå mot restaurangen. I en intervju med DN igår sade Sofia Appelgren att hon kommer att lägga ner: "Nu säljer jag. Jag har ingen lust längre att driva ett företag, inte i det här landet.". Låt oss hoppas att hon kommer på andra tankar.

Nattväktarstaten

Det finns olika sätt att visa på hur ett riktigt liberalt samhälle, en nattväktarstat, skulle se ut. För dem som aldrig tidigare hört talas om ett dylikt samhälle kan det löna sig att vara en aning pedagogisk och använda konkreta exempel. Nedan förklarar jag således utifrån ett axplock hur vår svenska lagstiftning behöver bantas ned för att liberala principer ska gälla. Men först kort om nattväktarstatens själva beskaffenhet.

Statens och lagarnas omfattning i en nattväktarstat

All nuvarande offentlig verksamhet utom polis, försvar och rättsväsende bedrivs i en nattväktarstat på privat basis. Det innebär att sjukvård, skolväsende, kollektivtrafik et cetera konkurrensutsätts på en fri marknad. Argumentet för detta är att staten, enligt liberal syn, enbart ska tillhandahålla de resurser som krävs för upprätthållandet av individens frihet och rättigheter.

Vad lagarna anbelangar ska så kallade "brott utan offer" alltid vara tillåtna i ett liberalt samhälle eftersom de inte kränker någons rättigheter. Tvångsåtgärder från statens sida får vidtas endast mot gärningar som på något sätt begränsar den individuella friheten.

Juridiska exempel

Äktenskapsbalken ska avskaffas. Det är inte upp till staten att bestämma vad ett äktenskap innebär och vem eller vilka man får eller inte får gifta sig med (så länge vi talar om myndiga individer).

Den lagstadgade vapenlicensen ska tas bort och vapeninnehav i självförsvarssyfte legaliseras. Annars kränks äganderätten.

All form av konkurrenslagstiftning måste bort. Att reglera den fria marknaden för att öka konkurrensen (göra den "mer fri") är inte bara rättighetskränkande, det är en fullständig självmotsägelse.

Det får inte finnas något statligt stöd till närings- eller andra verksamheter. Sådant stöd undergräver konkurrensen och verkar monopoliserande.

Medbestämmandelagen ska upphävas. Förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter ska uteslutande bygga på frivillighet, inte tvång. Ingår parterna avtal med varandra ska det självklart vara olagligt att bryta mot avtalet.

Skolplikten ska avskaffas. Att det enligt somliga (låt vara en ansenlig mängd) individer är önskvärt att barn går i skolan motiverar inte tvångsåtgärder.

Den allmänna värnplikten ska avskaffas. Argumentet är detsamma som med skolplikten. Vid händelse av krig ska försvaret utgöras av en yrkesarmé.

Lagen om hets mot folkgrupp ska bort. Den inskränker yttrandefriheten och ger vissa människor extra rättigheter på grundval av att de tillhör ett visst kollektiv. Liberaler anser att alla människor ska ha lika rättigheter.

Arbetsrättslagstiftningen ska upphävas. Staten får inte diktera villkoren för den enskildes arbetsförhållanden; det är att begränsa rättigheten att ta det jobb man behagar.

Sexköpslagen måste bort. Det kan inte vara olagligt att köpa de tjänster som någon erbjuder, oavsett dessas natur.

All framställning, användning och försäljning av narkotika ska legaliseras. Det finns inget tvång i att vare sig bruka, sälja eller tillverka narkotiska preparat.

Lagstadgade åldersgränser för arbete, biofilmer, TV-spel, inköp av alkohol och tobak, körkort för fordon et cetera ska avskaffas.

Effektivare brottsbekämpning

Ju färre lagar, desto mindre kriminalitet. Detta är inget argument i sig, men polisens möjlighet att lösa brott lär kunna förbättras avsevärt i en nattväktarstat om man jämför med hur vi har det idag. Ofta pratas det om att mer resurser borde läggas på så kallade "vardagsbrott" - vilket jag håller med om - och det är vid varje utredning av yttersta vikt att resurser finns på plats så snabbt som möjligt. Vår nuvarande lagstiftning präglas därtill av alltför mycket pragmatism och rotlöshet. Jag tror att rättskänslan hos gemene man blir starkare om det mellan lagligt och olagligt finns en klar gränsdragning, enkel att skönja av den som känner till samhällets moraliska grundvalar.

Svenska kyrkan mister allt fler medlemmar

Det är med glädje jag tar del av uppgiften att Svenska kyrkans medlemsantal fortsätter att minska; enligt SR har mer än 59 000 personer uträtt under det senaste året.

Är du, trots din aversion inför befängda uppenbarelsemyter och godtycklig transcendenstro, fortfarande medlem finns utträdesblankett exempelvis här.

Sossarna får smaka på sin egen medicin

Socialdemokraternas partigrupp i riksdagen vill kringgå LAS när den ska avskeda runt 40 av sina medlemmar. Det är regeln "sist in, först ut" som spökar, skriver Dagens Nyheter idag. Låt oss hoppas att situationen kan få somliga i partiet att se absurditeten i nämnda princip, för på det stora hela behandlas nog detta som ett, ja ni vet, undantagsfall. LO och SAP har ju lovat att älska varanda i nöd och lust, inte sant?

Som centerns Fredrik Federley uttrycker det: "Att inte ens socialdemokraterna själva kan följa las utan särskilda förhandlingar visar ju tydligt att hela arbetsrätten måste ses över". Och inte bara ses över, kära vänner, den ska avskaffas. Staten får inte agera smakdomare och säga att ett visst jobb, till en viss lön, under vissa arbetsförhållanden är något ovärdigt som ska förbjudas. Ingen bör naturligtvis tvingas till någonting. Men varför uppmärksammas då inte tvånget i att ej få ta eller erbjuda det jobb man behagar?

Oktoberrevolutionen hade inte folkligt stöd

Även om det är vedertaget bland historiker så verkar många fortfarande leva i villfarelsen att det kommunistiska maktövertagandet i Ryssland 1917 på något sätt hade stöd i den allmänna opinionen. Så var inte fallet.

De två första revolutionerna i Ryssland under 1900-talet, 1905 års revolution och februarirevolutionen, bottnade definitivt i folkliga uppror. Medlemmar av landets intelligentia utnyttjade förvisso folket i väsentlig grad, och bidrog till att förstärka och politisera upproren, men den stora massans resning agerade alltid utlösande faktor. Nämnda revolutioner uppkom också helt slumpmässigt och var inte ur något avseende planerade. Oktoberrevolutionen, som sedan den genomförts gav bolsjevikpartiet regeringsmakten, skilde sig markant från föregångarna i det att den inte innefattade något folkligt deltagande överhuvudtaget. Istället tog den formen av en statskupp, genomförd av bolsjevikerna på en enda dag.

Lenin – eller Vladimir Iljitj Uljanov som det stod i hans pass – befann sig under februarirevolutionen i ett sibiriskt fängelse och var ytterst angelägen om att få leda samhällsomstörtningens nästa fas, varför tiden före oktoberrevolutionen ägnades åt minutiösa förberedelser för en kupp med syfte att störta den provisoriska regering som tillträtt efter tsarens abdikation. Många timmars förhandlingar med bolsjevikernas centralkommitté resulterade i en överenskommelse att kuppen skulle genomföras.

Natten mellan den 24:e och 25:e oktober tog bolsjevikisk militär således kontroll över bland annat broar, banker och järnvägsstationer i Petrograd (nuvarande St Petersburg). På morgonen återstod så bara att ockupera Vinterpalatset där regeringen befann sig. En första ansträngning gjordes, men då denna misslyckades drog sig Lenin tillbaka för att utarbeta ett offentligt dokument i vilket det senare stod att Provisoriska regeringen var avsatt, och att regeringsmakten nu hade övertagits av De arbetar- och soldatdeputerades Petrogradsovjets militärrevolutionära kommitté (bolsjevikpartiet). På kvällen öppnades åter eld mot palatset, men eftersom föga motstånd gav sig tillkänna kunde bolsjevikerna tidigt på morgonen den 26:e oktober ta sig in i byggnaden och anhålla samtliga regeringsmedlemmar. Tiden var kommen för Ryssland att bli Sovjetunionen.

Mer om maktövertagandet och den därpå följande kommunistdiktaturen står att läsa i Den ryska revolutionen av Richard Pipes samt Kommunismens svarta bok. Tro inte på den röda revisionismen!

Kvinnokampens motsägelsefullhet

Under de två senaste decennierna har kampen för kvinnors rättigheter äntligen, efter som det kan tyckas en evighet av förtryck och diskriminering, givit verkliga resultat. Nog har kvinnan åtnjutit begränsade förmåner även under tidigare historiska epoker - ta hennes arvsrätt, goda skilsmässovillkor och ekonomiska obundenhet i det forntida egypten, det medeltida klosterväsendets utbud av studiemöjligheter för kvinnor (vilka emellertid var förbehållna de rika) eller änkors närmast likställda position med män under den tidigmoderna perioden. Men dylika privilegier var inget annat än undantag, och först efter franska revolutionen började den uråldriga synen på kvinnan som en i allt väsentligt underlägsen varelse att på allvar luckras upp.

En av ivrarna för utvecklingen, till eftervärlden känd som "den första kvinnosakskvinnan", var Mary Wollstonecraft. I boken A Vindication Of The Rights Of Woman från 1792 pläderade hon för juridiskt lika rättigheter mellan könen. Wollstonecraft fick aldrig uppleva det hon eftersträvade, men hon var otvivelaktigt en inspiratör till den feministiska strömning varur från och med 1800-talets andra hälft en lagstiftningsprocess satte igång, vilken kom att utmynna i vår tids formella jämställdhet mellan kvinna och man på nästan alla områden*. Några betydelsefulla årtal under detta skeende i Sverige är som följer: Ogifta kvinnor blir myndiga (1863), mannen förbjuds att tukta sin hustru (1864), kvinnan får själv avgöra vem hon ska gifta sig med (1872), även gifta kvinnor blir myndiga (1921), kvinnor får rösträtt (1921).

I andra europeiska länder nåddes liknande framsteg, påtryckta av orädda människor som vågade ifrågasätta de gängse maktstrukturerna. Man ska inte inbilla sig att kampen var lätt. Det engelska kvinnosällskap som kallades suffragetterna och gick i bräschen för den inhemska rösträttsrörelsen använde sig av bland annat fönsterkrossning och eldsvådor för att få igenom sina krav. En av dem, Emily Wilding Davison, drev allt till sin spets när hon offrade sitt liv genom att kasta sig framför kungens häst under ett derby 1913. Suffragetterna kämpade för något obestridligt, för det självklara att politiskt inflytande aldrig får nekas en person med hänsyn till dennes biologiska funktion och hormonella uppbyggnad, och kvinnorörelsen var länge inriktad på sådana oerhört viktiga frågor. Den juridiska egaliteten, att lagen varken ska gynna eller missgynna någon utan gälla alla lika, kom i första hand.

Under ytan bubblade likväl visioner av ett annat slag, inte grundade på likhet utan på särsyn. I Sverige ser vi under slutet av 1900-talet hur en lag om jämställdhet i arbetslivet träder i kraft**, hur kvinnomisshandel blir ett separat brott, hur statliga bidrag till kvinnoorganisationer införs och hur en särskild kvinnofridslagstiftning börjar gälla. Inte minst uppkommer krav på kvotering, det att en viss andel av t.ex. arbetstillfällena inom en bransch ska förbehållas en särskild grupp för att uppnå jämvikt av något slag. Nu blir paradoxen ett faktum, ty idéerna som underbygger liknande anspråk skiljer sig inte det ringaste från dem som motiverade mannens hegemoni över kvinnan. På nytt är det ett kollektiv, en samling personer vars gemensamma nämnare är produktionen av speciella gameter***, som ervjuds privilegier för övriga medborgares räkning.

Jag hävdar följande: Individen är den enda varande entitet som bör ha rättigheter. Rättigheterna ska garantera frånvaro av tvång, ett absolut villkor för att människan med förnuftets hjälp ska kunna sträva mot sina mål. De ska bevaka den i sig värdefulla friheten att utnyttja sina möjligheter utan förtryckande hinder från andra. Att ge en grupp lagliga förmåner vid sidan av dem som varje medlem besitter är lönlöst, då gruppen inte har någon homogen, rationell funktionsförmåga och därmed inte alls gagnas av sådana anspråk. Men framförallt undergräver dessa förmåner de individuella rättigheterna, som ju ska innefatta alla till samma grad. Rättigheter kräver också skyldigheter; jag har rätt att inte bli tvingad till någonting, men är på samma sätt skyldig att lämna mina medmänniskor ifred. Eftersom en grupp inte har något förnuft kan den aldrig begripa vad en skyldighet innebär, och då gruppen vidare inte ens finns, mer än som ett hjärnspöke, kan den inte tillgodose en skyldighet.

Den i många länder fortfarande helt befogade kampen för medborgerliga rättigheter ska således undantagslöst baseras på likhet inför lagen och aldrig någonsin på vissas juridiska dominans över andra. Jag förkastar på dessa grunder merparten av dagens feminism, samt övrig verksamhet med det sistnämnda som mål. Frågor gällande kvinnors generellt lägre löner än män, somliga kvinnors upplevda mindervärdighet i äktenskapet, exploateringen av kvinnor som sexobjekt i olika media och liknande, hör hemma på ett socialt-moraliskt plan, har föga med rättigheter att göra och ska lösas på privat basis. Som vi vet har fria invånare alla möjligheter att välja och vraka, stödja eller bojkotta, eller varför inte övertyga sina likar med hjälp av demonstrationer och god debatt. Lagstiftning utifrån tillfälligt rådande idétrender är inte vägen att gå.

* Ett av undantagen är den allmänna värnplikten - obligatorisk för män men inte för kvinnor.

** Lagen säger att om en av två olikkönade arbetssökande får en anställning trots att den andre hade "bättre sakliga förutsättningar", har ett lagbrott begåtts. Den andre har alltså p.g.a. sitt kön en högre ställning.

*** Gameter, könsceller, finns i form av ägg och spermier och kännetecknar vilket kön en människa har.

Barn fungerar autonomt

"När blir ett barn ett barn?", frågar sig författaren Marcus Birro på Göteborgs-Postens debattsida denna söndag. "Är det rimligt att tidpunkten när man kan göra abort tangerar tiden för när man kan rädda ett barn som fötts för tidigt?", fortsätter han. Birro ställer sig kritisk till den ställning av oantastlighet som den svenska abortlagstiftningen enligt honom besitter hos allmänheten, och avser med artikeln väcka en diskussion till liv.

Jag håller med artikelskribenten om att ett meningsutbyte i denna fråga skulle vara behövligt, dock av motsatt anledning till vad denne förespråkar. För att svara på inledningsfrågan vill jag hänvisa till Nationalencyklopedin, som definierar ett barn på följande vis: "en människa under skedet mellan födelsen och vuxen ålder". Alltså, fostret som tillbringat nio månader i mammas mage blir ett barn först i det ögonblick då det föds, först när det slutar vara beroende av modern och börjar fungera autonomt.

Marcus Birro undrar hur kvinnans rättigheter kan gynnas av att ”hon har över fyra månader på sig att avgöra om hon vill göra abort”. Frågan ter sig märklig, jag menar, hur kan de inte gynnas av denna möjlighet? Men jag vill gå längre än så. Enligt mig ska varje kvinna ha en ovillkorlig rätt att fördriva sin avkomma under hela den tid då den är just ett foster, inte en autonomt fungerande individ, inte ett barn. Tillerkänner vi inte kvinnan detta privilegium underminerar vi den mest fundamentala av alla rättigheter - rätten till sin egen kropp.

Förmynderiet fortsätter

I dagens nummer av Expressen (den 25:e oktober) står det att läsa om hur svenska par tvingas bege sig utomlands för att utnyttja möjligheten att välja kön på sitt barn. Det är nämligen olagligt i Sverige! Här ser vi återigen hur vår konservativa lagstiftning sätter käppar i hjulet för människors faktiska avsikter, trots att konsekvenserna av dessa endast berör dem själva.

Fridolin går mot strömmen

Mitt i det myller av skandaler som den senaste tiden förbryllat mången svensk uppträder en motpol i form av Miljöpartiets Gustav Fridolin. Som bekant lämnade han riksdagen nyligen och garanterades då en ersättning på 460 800 kr, som han nu enligt Expressen avsäger sig: "Får man en ny lön ska man inte belasta skattebetalarna", lyder resonemanget (Fridolin har fått jobb som grävande journalist för programmet Uppdrag Granskning).

Det är bara att glädjas åt att det finns svenska politiker som hyser denna inställning. Landets medborgare blir idag bestulna på en ansenlig del av sina inkomster, vilket redan det är något oacceptabelt. Att de därtill ska behöva bekosta hutlösa avgångsvederlag som detta är i sanning motbjudande!

Slåss hejvilt som alla andra

För politiker är det viktigt att "..röra sig ute bland "vanligt folk" och göra sådant som andra gör...". Det menade SSUs ordförande Anna Sjödin när hon intervjuades av Folkbladet den 21 april i år, angående krogbråket på Crazy Horse.

Är det bara jag, eller förefaller det svårförståeligt vilka dessa "andra" egentligen är? Jag kan i alla fall inte erinra mig senast då jag eller någon i min belantskapskrets utövade våld mot tjänsteman, egenmäktigt förfarande eller våldsamt motstånd.

Men det kanske bara är minnet som sviktar.

Legalisera narkotikan, så knarkar färre!

I dagens nummer av gratistidningen Punkt Se (som ges ut av Aftonbladet) kan man läsa om den legalisering av cannabisrökning som vann laga kraft i England och Wales 2004. Tidningen skriver att antalet cannabisanvändare sedan dess minskat med 600 000, och därmed nått den lägsta nivån på 10 år. Detta tåls att tänkas på, särskilt för dem som anser att en restriktiv narkotikapolitik är det främsta vapnet för att stoppa "missbruk".